Vad gör internet med den sociala kompetensen?

Läste i dagens Göteborgs-Posten en ledare med rubriken ”Kung på FB, hopplös IRL”, en för mig mycket talande rubrik. I artikeln ifrågasätter skribenten Maria Haldesten det nya sättet att umgås – att umgås på nätet i stället för att mötas öga mot öga och hur det påverkar vår sociala kompetens.

För hur påverkar de nya kommunikationsformerna våra relationer? Ger umgänge via nätet samma möjlighet att utveckla den sociala kompetens som är så eftersträvansvärd i dagens samhälle?  Haldesten lyfter fram exempel från jobbannonser där alla söker personer med social kompetens. Frågan är då om vi kan utveckla en social kompetens genom relationer på nätet? Och påverkar sättet att umgås på nätet vårt beteende i verkliga livet?

En av skolans uppgifter är att förbereda eleverna för att i framtiden aktivt kunna delta i samhällslivet. Och att besitta en social kompetens som gör att man fungerar i samspel med andra är en av de kompetenser som tillhör de viktigaste. I takt med att barn och ungdomar spenderar allt mer tid på internet, minskar också den tid de spenderar med varandra i verkliga livet och därmed blir de personliga mötena färre. Jag tror att det är två skilda saker att umgås via nätet och att mötas i verkligheten. Jag säger inte att det ena är mer värdefullt än det andra, för jag tror att det i framtiden kommer vara lika viktigt att ha relationer och kunna kommunicera via nätet som i verkliga livet.

Men om barn och unga aldrig umgås i verkligheten utan enbart via nätet kommer de i framtiden få det svårt att hantera personliga möten, för det är inte samma typ av social kompetens som vi utvecklar via nätet som den man utvecklar när vi möter och samspelar med människor i verkligheten. Trots att tekniken möjliggör kommunikation på flera sätt kan de aldrig ersätta det personliga mötet fullt ut. Och det är viktigt att vi i skolan hjälper eleverna att utveckla en social kompetens som gör att de kan vara aktiva samhällsmedborgare. Jag tror att vanlig, hederligt umgänge med andra människor inte kan ersättas av någon annan typ av umgänge, till exempel via nätet. Relationer och kommunikation via nätet kan däremot bli ett värdefullt komplement till relationer IRL och leder till att vi behärskar olika typer av kommunikationsformer vilket också är värdefulla kompetenser i morgondagens samhälle.

Utopi eller dystopi?

De fem praktikveckorna har nu nått sitt slut och det var med blandade känslor som jag lämnade skolans lokaler på fredagseftermiddagen. Många intryck har man fått med sig och att mediekunskap är en viktigt kunskap nu och i framtiden känns mer påtagligt än någonsin.

Som sagt, intrycken är många. Jag kommer i skrivande stund att tänka på något som jag läste i Elza Dunkels bok Vad gör unga på nätet? för ett par veckor sedan. När man läser en bok med en sådan titel börjar man självklart fundera över frågan som ställs och som lärare är det viktigt att ha kunskap om vad eleverna gör på internet. Dunkels talar om ungas internetanvändning och hur omvärlden förhåller sig till den. Hon lyfter bland annat fram kompisprogram som MSN, nätgemenskaper som Lunarstorm, chat, spel och bilduppladdning som aktiviteter som många unga ägnar sig åt, konstateranden som inte är förvånande för oss läsare. Men en sak som Dunkels lyfter i boken och som jag anser är mer intressant är det faktum att vuxna och unga har olika ingångsvärden när nya fenomen på internet uppstår. Detta gör att vi tolkar fenomenen på olika sätt och det finns en kunskapsklyfta mellan vuxna och unga. Det är detta som skapar ett oförstående och missförstånd – de vuxna förstår inte de unga och tvärtom. Och att ha den förståelsen som lärare är viktig för att vi ska kunna fungera som en länk mellan unga och vuxna och överbygga denna klyfta.

Dunkels talar om orden ny teknik, framtiden och unga, och hur denna ordföljd för vissa associeras med en utopi och för andra med en dystopi. Eftersom vi inte kan förhindra att de tre delarna kommer förenas så är det nog bäst att försöka göra det till en utopi och försöka se möjligheterna de medför. Och här tror jag att skolan har en betydande roll att spela. Genom att förbereda eleverna för framtiden, utveckla den mediekompetens de besitter och tala med dem om hur man bör förhålla sig till ny teknik och olika typer av medier, kan vi förhoppningsvis medverka till att dystopin uteblir och utopin blir verklighet.

Reklam i sociala medier

När vi använder oss av sociala medier som till exempel facebook, gör vi det oftast för att kommunicera med vänner och bekanta. Och säkert gör vi det också till viss del för att känna att vi är en del av vårt omgivande samhälle, för att känna oss delaktiga och att vi inte ”missar” något av värde. Vad många nog inte tänker på, och kanske framför allt inte barn och ungdomar, är att vi då vi använder sociala medier också utsätts för reklam och påverkan.

De sociala medierna har blivit en stor arena för företags reklamkampanjer. Stor del av reklamen är också riktad till mig som enskild person. Annonserna anpassas efter min ålder och kön, men även delvis efter vad jag skriver till dem jag kommunicerar med. Reklam via e-post och sms kräver att vi som mottagare tidigare har smatyckt till att ta emot reklamen, men den reklam som når oss via sociala medier kräver inget samtycke. Den når oss utan att vi har någonting att säga till om. Läste häromdagen på Dagensmeda.se en artikel med rubriken ”Sociala medier måste vara kul”. I artiklen talar man bland annat om hur företag ska utforma sin marknadsföring i sociala medier. En av de intervjuade, Marc Anteparra-Naujock, menar att.

– Sociala medier är lite som dataspel, folk är där för att det är kul och de vill inte utsättas för säljkampanjer. Därför behöver också kommunikationen vara rolig och lekfull.

Då kommunikationen och marknadsföringen blir rolig och lekfull ser vi den inte längre som en säljkampanj. Risken blir att vi då omedvetet tar till oss budskap och synsätt som vi annars kanske hade valt att avstå ifrån. Vad man tycker om reklamen i sociala medier tror jag varierar mycket från person till person. Vissa tycker att det är irriterande medan andra säger att de ändå inte lägger märke till annonserna. Jag tror dock att det är viktigt att alla människor blir uppmärksamma på att reklam faktiskt förekommer i våra sociala medier. Det är först då man kan göra ett aktivt val om man vill ta del av den eller inte. Barn och unga spenderar stora delar av sin fritid på nätet och på sajter där reklam förekommer samtidigt som de är en målgrupp som är förhållandevis lättpåverkad. Att göra eleverna medvetna om att de utsätts för reklam och påverkan är viktigt för att de ska få förståelse för hur vi bildar oss en världsuppfattning och även för att de i sitt fortsatta användande av nätet i allmänhet och sociala medier i synnerhet kan ställa sig kritiska till det innehåll som de möter. Hur kommer det sig att jag läser just det jag läser? Finns det någon baktanke?

I Läroplanen för det frivilliga skolformerna, Lpf94, står det att vi i skolan ska förbereda eleverna för att aktivt kunna delta i samhällslivet och ge dem sådan kunskap som de kommer att ha användning av i framtiden. Och kunskap om hur de påverkas via medier av olika slag tror jag är värdefull kunskap för framtidens samhällsmedborgare.

 

Bedömningsdilemman

Igår hade eleverna deadline för den nyhetsartikel som de arbetat med den senaste veckan, och idag anlände de alla lite smånervösa till skolan då prov i nyhetsjournalistik stod på schemat. Jag ser med spänning fram emot att se resultatet av såväl artikeln som av provet.

Den första delen av arbetsområdet nyhetsjournalistik har som tidigare nämnts berört nyhetsbegreppet, nyhetsvärdering samt nyhetsartikeln. Så här i slutet av ett arbetsområde är det tid för eleverna att på något sätt redovisa sin utveckling och sina kunskaper inom området. Såväl provet som artikeln är en chans för mig som lärare att se vad och framför allt om eleverna har lärt sig något och om de har förstått det som vi har talat om under lektionerna. Samtidigt väcker det frågor om bedömning. Vilka kunskaper ska man egentligen bedöma? Och på vilket sätt ska man bedöma dem?

Hur man som lärare ska bedöma vad eleverna har lärt sig efter ett avlutat moment är en fråga med många svar. I det här fallet beslutade vi oss alltså för att låta eleverna visa sina kunskaper på två sätt; dels genom ett skriftligt prov, dels genom att skriva en nyhetsartikel. I det skriftliga provet ges eleverna möjlighet att visa de teoretiska kunskaper som de har tillägnat sig och genom nyhetsartikeln får de visa om de kan tillämpa sina kunskaper i praktiken. Genom att välja två olika typer av redovisningsform är det större chans att eleverna känner sig trygg i någon av redovisningsformerna, för i samma utsträckning som vi lär oss på olika sätt, kan vi också visa våra kunskaper på olika sätt. Därför är varierande redovisningsformer A och O i skolan. Det gäller att alla elever får en chans att visa vad de går för.

På skolverkets webbplats kan man läsa om Vi har under kursen också läst delar ur boken Pedagogisk bedömning. Även där lyfter författarna fram vikten av att eleverna ställs i olika situationer för att på olika sätt visa sin kompetens; muntligt, skriftligt eller genom handling, för bedömningar är alltid begränsade till såväl innehåll som till form. Ytterligare en sak som de lyfter fram i boken är det faktum att ”bedömning är en ständig följeslagare till undervisning”. Hur gärna vi lärare än skulle vilja undvika bedömningsfrågor så är det en del av paketet. Därför är det viktigt att bedömningen sker på rätt sätt och att man bedömer rätt saker, för precis som de säger i boken kan bedömning rätt använd stimulera lärande. Därmed kan bedömning vara en viktig utvecklingspotential både för vad eleverna lär sig men också för elevernas tillit till sin egen förmåga.

Enligt offentlighetsprincipen…

Att ha känna till offentlighetsprincipen och vad den innebär, är en värdefull kunskap. Den synliggör på ett bra sätt några av de rättigheter som vi som medborgare har i det svenska samhället gentemot myndigheterna vilket också kan göra oss till mer aktiva samhällsmedborgare som vågar stå på sig.

Offentlighetsprincipen innebär i korthet att myndigheternas verksamhet så långt det är möjligt ska ske i öppna former och den ger oss rätt att granska myndigheter. Regeringen sammanfattar på sin webbplats varför offentlighetsprincipen är viktig så här:

”Demokratin mår bra av att granskas. Insyn i myndigheternas verksamhet skapar garantier mot maktmissbruk och ger möjlighet att påverka. Myndigheternas verksamhet angår oss alla. Medier och andra intresserade ska kunna hämta information i olika frågor, oavsett vad myndigheterna själva väljer att informera om.”

I kursplanen för ämnet mediekunskap står det att eleverna efter kursen slut ska ”känna till betydelsefulla delar i den lagstiftning och de etiska regler som finns inom medieområdet samt de principiella resonemangen bakom dessa”, och offentlighetsprincipen är en del i den lagstiftningen. Just nu arbetar årskurs tre med offentlighetsprincipen. De har bland annat fått i uppgift att ta fram så många personuppgifter som möjligt om en offentlig person. Det kan vara allt från personnummer till skolbetyg och obetalda parkeringsböter. Eleverna arbetar i grupper, och vilken person grupperna har valt variera mellan politiker, skådespelare, artister och tv-personligheter. Taken är att eleverna via besök, telefonsamtal och mail ska ta kontakt med olika myndigheter för att få ta del av de offentliga handlingar som eleverna efterfrågar. Genom att ge eleverna en uppgift som den här, där de inte bara får läsa om vilka rättigheter de har utan även pröva dem i praktiken, tillägnar sig eleverna inte enbart kunskapen. Det får dem dessutom att växa som individer vilket är en av skolans viktigaste uppgifter.

För mina eleverna, som ju går ett samhällsprogram med inriktning journalisitk-media, är kunskap om offentlighetsprincipen extra viktig då chansen är stor att många av dem i framtiden kommer att arbeta inom media och en av medias huvuduppgifter är att granska myndigheterna. Och för att kunna granska måste han ha insyn i verksamheten. Men det är också viktigt att förtydliga att de här rättigheterna gäller ALLA, oavsett om man arbetar inom media eller inte. Som privatperson har man också rätt att använda sig av offentlighetsprincipen och de rättigheter som den fastslår. Alla har vi rätt att ha insyn i den verksamhet som påverkar oss.

Jag upplever verkligen att eleverna växer som individer genom den här uppgiften. Många av grupperna stöter på motsträvig myndighetspersonal vilken inte vill lämna ut de offentliga handlingar som eleverna efterfrågar. Men detta får dem faktiskt att ta mod till sig och våga stå upp emot myndigheterna och faktiskt hävda sin rätt vilket styrker deras självkänsla. Det är fantastiskt roligt när man går runt och lyssnar på grupperna när de arbetar. Har man tur kommer man förbi just när de sitter i ett telefonsamtal med exempelvis en kanslist på någon gymnsaieskola som inte vill lämna ut en persons gymnasiebetyg. Då hör man med stolhet eleverna säga: ”Okej, men enligt offentlighetsprincipen så har jag rätt att se betygen…”. I klassen har de här orden, ”enligt offentlighetsprincipen”, blivit nästintill magiska. Det är då eleverna känner att de har rättigheter liksom alla andra och har rätt att bli tagna på allvar, även av myndigheter.

Entreprenöriellt lärande

Begreppet Entreprenöriellt lärarnde är ett begrepp som man hör ständigt i samtalen bland lärarna på min skola. I går var hela 50 stycken av dem på en avslutande utbildningsdag i just entreprenöriellt lärande, och allt fler av lärarna börjar få upp ögonen för att arbeta med entreprenörsegenskaper som kreativitet, drivkraft och eget ansvar i fokus.

Om man ser till namnet Entreprenöriellt lärande får man intrycket av att det handlar om att utbilda eleverna till framtidens entreprenörer och hur man startar och driver ett företag. Detta kan det handla om till viss del, men för mig och för lärarna på min skolan handlar det främst om att man genom entreprenöriellt lärande uppmuntrar eleverna till att utveckla och använda sig av entreprenöriella egenskaper som exempelvis nyfikenhet, kreativitet och ansvarskänsla. Velis (Verktyg för Entreprenöriellt Lärande I Skolan) definerar entreprenöriellt lärande i skolan så här på sin webbsida: ”Entreprenörskap i skolan handlar om kreativitet, att lita på sina idéer och testa dem kritiskt och praktiskt, om ett positivt förhållningssätt till sin egen förmåga – eller rentav, en attityd till livet”. Entreprenöriellt lärande handlar alltså om ett förhållningssätt till lärande som kan genomsyra all typ av undervisning. Det handlar i grund och botten om att eleverna själva ska ha makt över sitt lärande. Genom att eleverna får testa olika sätt att arbeta, samarbeta i nätverk och ta ansvar samtidigt som de får gå från idé till handling, utvecklas förmågor som får dem att våga vara nytänkande, våga ta risker och lära sig att se möjligheter och inte problem. Det stärker deras tilltro till sig själva, stimulerar talanger och synliggör att de är kapabla till att göra mer än de kanske trodde att de kunde. De förvärvar inte enbart nya kunskaper utan växer också i sig själva som personer och som aktiva samhällsmedborgare.

Genom att ge eleverna makt över sitt eget lärande, uppmuntra till kreativitet och få dem att våga lita på sina egna idéer och sin egen kapacitet tror jag är ett sätt att få mer stimulerade elever. Eleverna blir dessutom mer utåtriktade och vågar engagera sig i och vågar ta plats i samhället. Men att arbeta på det här sättet kräver också en hel del av oss som lärare. Det är ett helt annat sätt att tänka an vad många av oss är vana vid samtidigt som arbetssättet fortfarande inte är etablerat på de flesta skolor. Och vi vet ju alla hur svårt det kan vara att driva genom stora förändringar. Hindren kan vara många och svårpasserade; det kan vara alltifrån ledning, motsträviga kollegor eller ekonomiska anledningar. Men om man börjar i det lilla, att varje enskild lärare ser till hur han eller hon kan börja tänka mer entreprenöriellt i sin undervisning, så tror jag ändå att vi har kommit en bit på vägen. Sedan måste man som lärare självklart också se till den elevgrupp man arbetar med, för alla arbetssätt passar inte för alla elevgrupper. Men där entreprenöriellt lärande kan fungera och är möjligt tycker jag att man borde våga pröva och göra den extra ansträngning som en omställning kräver. För enligt mina erfarenheter anser både lärare och elever att det är både roligt, lärorikt och utmanade att arbeta entreprenöriellt.

Läs vad Eva Leffler, fil.dr. i pedagogiskt arbete och verksam vid Umeå universitet, säger om att arbeta entreprenöriellt här.

 

Bloggande som redovisningsform i ämnesöverskridande projekt

Idag var det orienteringsdag på skolan, så alla elever var ute och sprang i skogen. Då passade jag och fyra av mina lärarkollegor på att planera ett projekt som ska gå av stapeln längre fram i höst.  Som redovisningsform bestämde vi oss för att eleverna ska få använda sig av en blogg.

Projektet är som sagt ämnesöverskridande och det är flera olika ämnen som projektet kommer att bli en del av; svenska, samhällskunskap, naturkunskap samt  textkommunikation. I stort går projektet ut på att eleverna ska undersöka hur kommunen arbetar med miljöfrågor och utifrån det göra egna reflektioner kring miljön och de miljöproblem som finns samt vad man kan göra för att komma till rätta med problemen. Under projektets gång är det, som nämndes ovan, tänkt att eleverna ska få använda bloggandet som redovisningsform, ungefär på samma sätt som vi gör under den här kursen. I bloggen ska eleverna få skriva inlägg om alltifrån fakta till egna reflektioner, så länge det kretsar kring miljöfrågor. Genom att använda sig av en blogg som redovisningsform tror jag att man kan dra nytta av den vana som många elever har av att läsa och skriva bloggar på sin fritid. Det är en form som eleverna är bekanta med sedan innan och som därmed förhoppningsvis inte känns främmande för dem vilket kan göra många elever osäkra. En sådan osäkerhet kan i sin tur leda till att de inte är kapabla att visa sina tankar och kunskaper i samma utsträckning som annars. Så jag tror att man kan vinna mycket på att använda sig av redovisningsformer som eleverna känner sig trygga med.

Ytterligare en sak som gör att jag tycker bloggande fungerar bra som redovisningsform i ett projekt som detta är att det är ett arbete som pågår under hela projektet och inte bara något som man skriver ihop i slutet för att sedan lämna in. En blogg fungerar som en digital loggbok. Det ger en chans att sätta sig ner och reflektera under arbetets gång och vid just det tillfället då man faktiskt fick reda på någonting av värde eller började fundera över någonting. Något som känns hett och värt att diskutera en dag, kan så lätt svalna fram till inlämningsdatum även om det är någonting mycket väsentligt. Med en blogg som skrivs kontinuerligt är det större chans att man får med fler bitar samtidigt som man som lärare har en chans att följa hela processen, från första till sista inlägget. Förhoppningsvis kan man då också se en utveckling i elevernas sätt att tänka.

Det är kul att se att man i fler ämnen än medieämnen använder sig av en redovisningsform som bloggar, för precis som lärarna i svenska och textkommunikation resonerade så är ju bloggtext en typ av text precis som vi i svenskämnet talar om krönikor, debattartiklar och utredande uppsatser. Och i dagens samhälle och bloggarnas utbredning är det en texttyp som eleverna bör känna till och i viss mån behärska samtidigt som man knyter an till elevernas medievanor och den vardag som de lever i.

Sociala medier – nya vänskapsrelationer?

Läste härom dagen Hannahs inlägg som berörde frågan om huruvida vi som lärare ska vara vänner med våra elever på sidor som exempelvis facebook eller om vi ska avstå från det. Detta är en fråga som även jag funderat länge på och jag har svårt att ta ställning för eller emot, för självklart finns det för- och nackdelar med både förhållningssätten.

I sitt inlägg hänvisade Hannah till en debattartikel skriven av ordföranden för Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner. I artikeln skriver hon följande: ”Sociala medier är här för att stanna – relationen mellan lärare och elever fått en ny dimension. Detta måste vi förhålla oss till. Vi måste se riskerna – men också möjligheterna.” Här tycker jag att hon sätter fingret på det viktigaste. Att de sociala medierna är en del av våra elevers vardag är ett faktum, och det gäller att vi som lärare förvaltar detta och tar vara på de möjligheter som de sociala medierna medför. Men frågan om hur vi gör detta kvarstår.

Genom att vara vän med sina elever på facebook skulle man som lärare kunna hjälpa eleverna i sin kunskapsutveckling även utanför skolan, man skulle få ytterligare en arena där kunskap kan förmedlas och utbytas. Och detta är en arena där eleverna frivilligt vistas på och på vilken de spenderar mycket tid. Detta skulle kanske skolan kunna dra nytta av? Men det måste i så fall vara under ordnade former, för även vi lärare måste få ha en fritid. Det är inte meningen att vi ska behöva vara ständigt tillgängliga (även om vi självklart är det om det händer allvarliga saker). Och så kommer självklart frågan om privatlivet upp. Vill eleverna att vi lärare ska veta vad de gör på fritiden? Och vill vi lärare att eleverna ska veta vad vi gör? Jag har hört förslag om att man som lärare kan ha en privat profil och en ”lärarprofil” för att på så sätt försöka skilja på jobb och privatliv, men än så länge inte hört om det fungerar.

Fjelkner talar också om hur de sociala medierna aldrig kan ersätta det personliga mötet mellan lärare och elever, något som jag instämmer i. Det personliga mötet mellan oss lärare och elever kan inte ersättas av kommunikation via lärplattformer, sociala medier eller andra typer av kommunikationssätt, men rätt använt skulle det kunna bli ett bra komplement.

Om jag skulle tvingas ta ställning för eller emot att vara vän med sina elever på facebook, skulle jag nog ändå i nuläget säga nej, jag skulle välja att inte vara vän med mina elever på facebook. För någonstans tycker jag att man ska försöka skilja på arbete och privatliv. Detta gäller både för lärare och elever. Men skulle man arbeta fram ett förslag på hur kommunikationen kan ske under något mer ordnade former skulle jag säkerligen tänka över mitt beslut en gång till. För som sagt, rätt använt tror jag att de sociala medierna kan ha en plats även i skolans värld och kanske kan de bli en nyckel till ännu mer kunskap.